Att våga berätta...

När jag först insåg att jag är sjuk i min utmattningsdepression, kände jag en enorm lättnad över att ha fått ett besked, ett svar på alla mina frågor. Att komma hem till min sambo och få berätta att jag fått ett svar på våra frågor och att allt skulle bli bra igen. Men jag kände mig samtidigt nedslagen, liten och svag. I huvudet cirkulerade tankar så som: Dina vänner kommer tycka du är svag, de kommer se dig som en mindre människa, du är inte lika stark längre. Alla kommer att se ner på dig nu. Dessa hjärnspöken gjorde att jag låste in mig ännu mer och valda att inte svara när vänner ringde, undvek att umgås med dem och jag grävde mig ännu djupare ner i mitt ångest/oro-träsk. Mina vänner började ifrågasätta om de hade gjort något mot mig och blev oroliga att jag inte tyckte om dem längre och de undrade mycket varför jag var så avståndstagande.

Men min sambo satte sig ner och pratade med mig om att öppna upp mig för våra vänner. Hans argument var: Hade du sett ner på någon av våra vänner om de mådde dåligt? Mitt svar var ju självklart Nej. Så varför skulle då mina vänner göra samma. Efter att ha funderat ett tag valde jag att skicka iväg ett meddelande till dem och det tog ett tag innan jag vågade trycka på "send". Jag ska inte sticka under stolen med att för varje "pling" när jag fick svar hoppade jag högt och var extremt nervös över att få ett svar som: Men herregud, skärp dig, det är bara påhitt de här med depression och medicin är bara för de svaga. 

Det allra värsta i detta är att jag känner mina vänner så väl att jag vet mycket väl att ingen av dem skulle någonsin uttrycka sig så men ändå kunde inte min hjärna koppla av och tro något annat än det.

Mina vänner svarade med massa hjärtan, styrkekramar och stöd, vilket jag visste innerst inne. Jag är så glad idag att jag vågade öppna upp mig och berätta. Genom att jag gjorde det blev det mer accepterat att jag kunde gå hem när jag kände att jag inte orkade mer, det blev hellre aldrig konstigt när jag gång på gång tackade nej till att umgås för att jag saknade ork/lust/energi. Men samtidigt kunde också mina vänner tvinga ut mig för de visste att jag behövde komma utanför huset och jag behövde röra på mig och då accepterade de inte ett nej.

Så #vågaprata och #vågaprataompsykiskohälsa